Litet derefter tog också Tore afsked af sin moder och for öster ut. Då han kom på fjällen, råkade han Elgfrode, hvilken tillböd honom hälften af alla sina vunna egodelar, om han ville der stanna; men Tore afslog det och reste vidare till Götaland, der han för sitt konungsliga anseendes och stora tapperhets skull blef vald till konung och styrde sitt rike med magt och ära.
Bodvar var både skönare till utseendet och mildare till sinnet än hans bröder, hvarföre också modren älskade honom mest. En dag tillsporde han henne om sitt fäderne, och berättade hon då allting om Hvitas trolleri och ondska, samt hans faders död. Då blef Bodvar högeligen förtörnad och gick upp till sin farfar, gamle konung Ring, förtäljande för honom, huru med hans son Björn tillgånget var. Konungen erböd sig väl betala stora böter för drottningen; men Bodvar ville ej taga penningar för sin faders lif, utan angrep Hvita. Hon måste undergå den hårdaste och nesligaste död, och ingen hvarken ville eller tordes taga hennes försvar. Litet derefter dog Ring, och blef Bodvar tagen till konung öfver riket efter honom; men han trifdes der endast en liten tid. Han sammanstämde snart folket på ett ting, och förkunnade, att han ville fara utur landet; men lemnade emellertid riket åt sin moder, hvilken han gifte med Ulfsleiter jarl. Först bevistade han detta bröllop och red sedan hemifrån allt österut.
På denna resa kom han till Elgfrodes kula, och blef der ej liten glädje af då bröderna igenkände hvarandra. Elgfrode ville, att Bodvar skulle stanna qvar, erbjudande honom hälften af sina skatter; men Bodvar sade «sig icke tycka godt vara att dräpa folk för egodelars skull»; utan lagade sig till att fara dädan. Då Elgfrode ej fick behålla honom, rådde han honom att resa till konung Rolf Krake i Dannemark, och följde honom på vägen, berättande emedlertid, «huru han skänkt mången värnlös man lifvet». Häråt gladdes Bodvar och «bad honom äfven låta de andra i fred». Då de slutligen skulle skiljas, fattade Elgfrode uti
