att vid ingången till konungens gård låg en stor sten, den alla skulle kunna lyfta, som skulle få tjenst hos konungen. Sedan voro der två stora hundar, starka, den ena som sex och den andra som tio man, och den, som icke kunde möta den mindre hunden, blef ej heller emottagen bland de stolta kämparna. Vid Bodvar och gubben så samtalades, begynte gumman på att gråta öfverljudt. «Hvad gråter du öfver, gumma?» sade Bodvar. «Ack!» sade hon, «vi egde en son, benämnd Hottur, som en gång gick till konungens gård för att förlusta sig; men kämparne gjorde spe af honom, och satte honom i en benhop i ena salshörnet; och är det nu deras tidsfördrif under måltiden att kasta alla de afätna benen på honom, och får han deraf understundom stor skada. Aldrig får jag honom mer tillbaka, ej heller vet jag, antingen han är lefvande eller död. Nu vill jag intet annat begära af dig för detta ditt härberge, än att du ej kastar de stora, utan endast de små benen på vår son, ty dina händer synas så starka och tunga, att han näppeligen kan bära ett slag af dem.» Bodvar lofvade detta och utlät sig, «att han ej tyckte mycket manligt vara att slå en menniska med ben, eller att leka hårdt med barn och klent folk».
FJERDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS HOF.
Följande dagen hann Bodvar fram till Lejre. Han ledde sjelf sin häst in i konungens stall, utan att säga någon till derom; sedan gick han upp till gården. Båda hundarna kommo hastigt rusande emot honom, men han fattade straxt den stora stenen och slog dermed den ena hunden till döds; hvarpå han med den hunden ihjelslog den andra. Sedan gick han in i salen. Här förebrådde honom konung Rolf hundadråpet; men Bodvar
