honom städse med sig, beskyddande honom för alla de andras spe och gäckerier.
FEMTE KAPITLET.
OM BODVAR BJARKES TAPPERHET.
När det led mot julaftonen, började alla hofmännen blifva tysta och nedslagna. Bodvar frågade efter orsaken härtill och fick veta, att hvarje julafton plägade ett stort vilddjur, som snarare vore ett troll, komma till Lejre och göra mycken skada på konungens boskap, och eho, som hittills hade fördristat sig att gå emot detsamma, hade fallit. Bodvar tyckte detta vara stor nesa för konungens kämpar; men om qvällen, julafton, talade konung Rolf till alla sina män, befallande dem: «att ingen skulle gå ut emot vilddjuret, utan tvärtom hålla sig inne och vara tysta och stilla denna natt; ty han ville heldre, att vilddjuret finge förstöra all hans boskap, än att han skulle ytterligare förlora någon af sina män.» Då natten varat en stund och alla somnat, steg Bodvar lönligen upp, väpnade sig, gick ut och tog Hottur med sig, ehuru denne ingalunda ville följa med. När de kommo ett stycke från slottet, fingo de se, hvar vilddjuret kom farande emot dem. Hottur började då att skrika högt, «att vilddjuret månde uppsvälja honom». Bodvar böd honom tiga och kastade honom ifrån sig ned i mossan, der Hottur blef liggande, varande så betagen af fruktan, att han ej en gång tordes stå upp och springa hem. Bodvar gick emot djuret; och är det korteligen berättadt, att han med sin stora styrka och sitt skarpa svärd snart fällde detsamma dödt ned till jorden. Då bar Bodvar dit den skälfvande Hottur och tvingade honom, fast med möda, att taga två stora drickar af djurets blod samt äta en del af dess hjerta. Derefter fattade Bodvar i honom, ruskade på honom och sade: «Nu lär du vara fullstark,
