någon konung, som kunde jemföras med honom». Bodvar nekade härtill, men sade: «att ett felades uti Rolfs ära; att han nemligen icke hemtade sitt fädernearf, hvilket honung Adil med orätt qvarhöll». Konung Rolf svarade: «att detta blefve honom drygt att göra, emedan Adil vore både mägtig och full af trolldom». «Likväl», svarade Bodvar, «höfves det icke eder, att ej drista utkräfva hvad eder tillkommer.» «Rätt talar du härutinnan», svarade konungen, «och åligger oss dessutom hämnden efter vår fader, konung Helge, och månde vi densamma nu utkräfva.»
Konung Rolf rustar sig derföre till med sina tolf kämpar och dessutom 100 de utvaldaste och bästa män bland allt sitt hoffolk, och begifver sig på resan uppåt Sverge. En afton kommo de till en liten gård, der allenast en bonde bodde, hvilken kom ut och böd dem fryntligt till gästning hos sig. Konung Rolf svarade: «att bonden ej månde äga rum och mat åt dem alla»; men bonden svarade leende, «att han stundom sett mycket mera folk komma till sin by och skulle dem ej något felas». Bonden kallade sig Hrane och var så vis, att han kunde svara på allt, hvad de tillsporde honomom; dertill undfägnade han dem så väl, att de tyckte sig aldrig hafva slikt erfarit. Men om natten vaknade alla vid så skarp köld, att tänderna skallrade dem i munnen, och kunde ingen utom konung Rolf och de tolf kämparne stå ut dermed, utan alla de andra gingo och sökte efter mera kläder att hölja öfver sig. Om morgonen frågade bonden, «huru han sofvit», och konungen samt Bodvar utläto sig väl deröfver. »Det vet jag», sade då Hrane, «att ditt folk funnit det något svalt i min stufva i natt; men större svårigheter vänta dem hos konung Adil, och vore det bättre, att du sände hem halfparten af dessa vekare män; ty icke lär du genom myckenhet segra öfver konung Adil.» Konungen tyckte bonden hafva visligen talat, hemsände derföre hälften af sitt folk, och fortsatte sedan resan. När de ridit hela dagen, kommo de om
