stilla, utan att på något sätt röja Rolf; men då elden kom dem för nära, sprungo Svipdager, Bodvar och Hjalte upp samt kastade Adils tjenare sjelfva i elden, sägande sig skola öka värmen åt konung Adil. Konung Rolf hade fordom gjort det löfte att aldrig sky hvarken eld eller jern. Men, när nu kläderna började förbrännas och han tillika såg, huru Adil och hans folk så småningom makade sig åt salsdörren, ämnande innebränna de andra, utropade han: «Den skyr ju ej för eld, som springer öfver honom», hvarpå han sprang hastigt öfver de högt lågande stockeldarna, och likaledes de andra hans kämpar. De sökte nu till konung Adil för att vedergälla honom välfägnaden; men han stack sig undan i en ihålig pelare och försvann genom en löngång under jorden. Då de icke kunde finna honom, bröto de sig ur den brinnande salen och voro ej mycket nöjda med konung Adils emottagande.
När de kommo ut, mötte drottning Yrsa dem, och blef då en stor glädje mellan henne och hennes son, konung Rolf. Hon ledde dem till ett annat härberge, der hon tillagat allting på det bästa, samt tillsatte en man, benämnd Woggur, till deras uppvaktning. Då denne kom för konungen, sade han: «Underlig synes mig denne mannen, och är han lång och smal uti ansigtet likasom en Krake, eller är detta eder konung?» Konungen svarade: «Efter du nu gifvit mig tillnamn, hvad gifver du mig till namnfäste?» »Intet hafver jag, en fattig man», svarade Woggur, «som jag kan gifva dig.» »Då bör väl den gifva», sade konungen, «som dertill råd hafver», gifvande alltså en guldring åt mannen. Då Woggur häråt gladde sig mycket, sade konungen: «Litet fröjdar Woggur»; men denne steg upp med ena foten på bänken och sade: «Det löfte gör jag nu, att hämnas din död, konung, om jag då lefver.» «Tack vare dig derföre», sade konungen; «dock lära nog andra finnas, som dertill se bättre ut än du.» Likväl funno de, att Woggur var dem
