detta ok; dock vågade Hjorvard icke sådant företaga. Skuld skickade då till sin broder, konung Rolf, och begärde, «att han ej skulle utkräfva skatten af dem på tre år; sedan skulle de på en gång allt betala». Konung Rolf, som var mycket mild, gaf härtill sitt bifall; och just med dessa hans penningar utrustade Skuld en stor krigshär, samlade ihop de raskaste och oförvägnaste män, samt dertill många af sina slägtingar, troll och elfvor. Detta skedde genom hennes tillställning så hemligt, att konung Rolf och hans kämpar ej derom hade den minsta spaning, när hon den tredje julaftonen kom till Lejre under förevändning att betala all skatten, men hafvande med sig hela denna här fördold.
Konung Rolf hade tillagat ett det härligaste gästabud emot sin syster och misstänkte ej minsta svek; hvarföre det också blef lustigt omdrucket uti kongssalen den qvällen, innan de skiljdes åt. Men, när det led en stund på natten, märkte Hjalte, att förräderi var å bane, samt att hela borgen var omringad af Skulds krigsmän. Han gick derföre in i salen och ropade högt: «Vaka nu upp, herre konung! här göres mera behof af att strida än smeka qvinnor. Ej lär Skuld vilja mer öka dina skatter, utan snarare taga riket af dig; ty hon har härutanför en otalig här, samlad mot oss.» Till kämparne tillade han: «Nu skolom vi, stallbröder, fullgöra våra löften, att manliga försvara den berömligaste konung, som finnes uti Nordlanden; och skall det på hvart löfblad skrifvas och i all land förspörjas, huru vi nu löna all den frikostighet, mildhet och ynnest, som vi af honom åtnjutit. Icke talar jag af misströstan, ej heller af räddhåga, dock torde väl hända, att konung Rolf och hans kämpar nu dricka tillsammans för sista gången. Upp derföre, i kämpar alla, och rusten eder redo!» Då sprungo de alla hasteliga upp, fattade sina vapen och iklädde sig dem. Men konung Rolf sade: «Tagen fram den bästa dryck, som finnes; ty först skola vi dricka och göra oss glada, och sedan utvisa, hvilka män Rolfs
