heller har du härigenom gjort konung Rolf någon så stor tjenst, som du sjelf tror, ty jag kan nu mindre bevisa honom min hjelp än tillförene; och ser jag nu, att intet råd duger mot det, som ödet beslutat.» Derpå gingo de ut i striden.
Just som Bodvar kom ut, försvann den store björnen ur slaget, och började det då gå illa för konung Rolfs män. Drottning Skuld hade nämligen, så länge björnen var i striden, ej förmått begagna sig af sitt trolleri, men nu satte hon sig upp på sin trollstol uti ett svart tält, och började der sina besvärjningar, hvarefter man fick se allehanda underliga ting i striden. I synnerhet berättas, att det framkom en galt, grå till färgen som en varg, och stor som en oxe. Från hvarje hans borst utflögo pilar, hvilka fällde konung Rolfs män till marken, men sjelf kunde galten af ingen såras. Kämparne höllo sig emellertid raska, i synnerhet Bodvar. Han fattade svärdet med båda händerna, och högg omkring sig så, att stora högar af lik lågo på båda sidorna. Blodet rann från hans svärd uppåt händerna, så att han var blodig ända till axlarna, och tycktes alldeles utom sig af raseri. Dock, förtäljer sagan, förspordes här den vidunderliga händelsen, att så snart männerne voro nedhuggne, uppväckte drottning Skuld dem återigen, hvadan också hennes manskap kom kämparna drygt före. På detta sätt fortgick striden till en stund efter midnatt, och då hade alla koung Rolfs män, utom kämparne, fallit. Äfven dessa voro illa sårade. Hvar och en bland dem skiljdes från de andra i myckenheten och mörkret, och sålunda blef konung Rolf innestängd uti en sköldborg af drottning Skulds män. Han slog sig väl derur; men var tillika nästan uppgifven af trötthet. Nu började att lida så, att kämparna sjelfva stupade, den ena efter den andra, kunnande ej för trötthet, sår och blodets förrinnande längre försvara sig mot den stora öfvermagten. Ingen tänkte dock ens på att fly undan. Med sin konung hade de lefvat, och med
