och lustige till Oden. Deras barn blefvo dem lika. Så snart de ledo den minsta förlust, blefvo de modlöse och ledsne vid detta lifvet och gåfvo sig utföre ättestupan. Så dogo alla utom en af dem, benämnd Snotra. Hon var både fagrare och höfviskare än de andra. När de andra störtat sig utför ättestupan, vandrade hon bort ur denna ödemark och sökte sig till konung Göte, förblifvande sedan allt stadigt hos honom, och hade med honom en son, benämnd Götrik, hvilken hasteliga växte upp och blef både stor och stark.
ANDRA KAPITLET.
OM KONUNG GÖTRIK.
Det är ej mera att förtälja om konung Göte i denna saga, utan, då han dog, blef hans son Götrik enhälligt tagen till konung öfver Westergötland efter sin fader, och som han var både mild och tapper, blef han en ganska vänsäll och berömlig höfding. Han hade en drottning, den han mycket älskade; men hon fick en svår sjukdom, hvaraf hon slutligen lades neder och dog, och lemnade inga söner. Efter henne fick konung Götrik så stor sorg och saknad, att han vårdade sig om ingenting, utan satt beständigt på hennes grafhög; och varade det sålunda i flera år bortåt. Som nu riket saknade konungens styrsel, så började der mycket gå orätt och förvändt till; derföre trädde konungens vänner till honom och bådo honom gifta sig om igen, i synnerhet som de efter hans död helst ville hafva söner af hans ätt till konungar öfver sig. Götrik lyssnade härtill och beslöt ändtligen att följa deras råd. Han utrustade sig derföre med 80 väl beväpnade man och rider vesterut till Tore herse[1] uti Norge, hvilken, efter hvad han försport, egde en dotter vid namn Ingeborg, som var
- ↑ Hersar voro mägtiga höfdingar öfver mindre landskap.
