både fager och vis, så att man måste leta vida efter hennes like. När konung Götrik kom dit, blef han väl emottagen, men der var redan före honom en annan friare, neml. konung Olof, hvilken var både ung, fager och uti allt höfvisk; konung Götrik åter började redan blifva till åren. Han framförde likafullt sitt ärende till Tore, hvilken sköt saken och valet till Ingeborgs eget afgörande. De samlades derefter alla och skulle då jungfrun afsäga sin dom. Hon talade sålunda: «Jag liknar dessa två konungar vid tvänne äppelträd. Det ena ungt, men likligt till att det skall bära mycken och god frukt, när det kommer till ålder och mognad. Detta träd är konung Olof. Det andra trädet åter står redan stort och härligt med lummiga grenar och allsköns frukt; detta träd bemärker konung Götrik och hans riken, magt, stora ära och beröm. Skulle han ock för sin ålders skull ej lefva länge, så väntar jag, han lemnar slika söner efter sig, på hvilka man kan fulleligen förtrösta sig, och utväljer jag derföre helst konung Götriks ynnest och kärlek.» Vid dessa jungfruns ord blifver Götrik mycket glad, spritter upp såsom en yngling, tager henne vid handen och fäster henne med en ring i konung Olofs närvaro. Denne åter vredgades högeliga, utbrast i hotelser mot konung Götrik, hvilken dem föga ansade, och skyndade derpå bort ifrån denna gård, der han fått en så snöplig affärd.
Efter några dagar började konung Götrik resa hemåt med sin fästmö, ty han ville att deras bröllop skulle hållas i Westergötland. Då han på denna färd red fram öfver en skog, mötte honom förbemälte konung Olof med sitt manskap, och uppstod der en ganska hård strid. Olof ropade till Götrik, «att lemna från sig jungfrun och hela hennes hemgift och dermed lösa lifvet, ty det tjente till intet, att en så gammal gubbe skulle hafva så ung och vän mö». Götrik svarade: «Änskönt du hafver så mycket mera folk än jag, skall du dock förnimma, att den gamle gubben icke är rädd»: hvarpå han gick fram med så häftigt mod och stora
