tid i Götaland, och det brister eder mat; derföre hafven i farit på gästning hit upp till oss, för att få behålla edert goda hull och slippa lida hunger. Och var det väl betänkt af eder att söka hjelp hos oss; ty vilja vi tillåta eder, att med edra män fara på gästning omkring uti vårt rike under en hel månad; och vet jag, att i då kommen osvultna hem.» Konung Rolf svarade väl intet stort härpå, men hvar och en kunde skönja, huru vred han blef; och skiljdes dermed konungarna den qvällen. Om natten berättade konung Erik detta sitt samtal för drottning Ingerd, hvilken tyckte dermed vara ganska illa beställdt, emedan hvad som felades uti Rolfs rike, det ersatte han genom sin tapperhet, och vore derföre en lika mägtig konung, som den der ett stort välde hade. Erik sannade hennes tal och blef så beslutadt, att Erik andra dagen skulle taga sina ord tillbaka, skylla dem på ölet samt söka förlikning med konung Rolf. Så skedde också, och gaf nu Erik sitt jaord till Rolfs frieri, så framt han nemligen kunde vinna Torborgs bifall, och skulle Erik uti striden dem emellan ingendera hjelpa.
Konung Rolf for nu med sitt sällskap till Ulleråker och kom dit, då allt hoffolket satt inne i salen. Han utvalde tolf de raskaste bland sina män, hvilka med Rolf främst och Ingjald dernäst skulle träda in i salen fullväpnade och med dragna svärd; men, om de blefve anfallna, skulle den gå först ut, som gick sist in, och så vidare i ordning, ej heller skulle de låta skrämma sig, utan försvara sig som karlar. De öfriga männerna skulle emedlertid hålla hästarna derutanför. När nu konung Rolf trädde in i salen, förundrade sig alla storliga öfver hans resliga växt och höga anseende. Rolf såg hvarest uti högsätet satt en stor man uti konungsliga kläder, varande tillika fager och väl skapad; fördenskull träder Rolf framför densamma, aftager sin hjelm, bugar sig och börjar framföra sitt ärende, väl begripande, att det var Torborg. Knappt kunde likväl denna förstå, hvarut Rolfs tal syftade, förr än hon afbröt honom,
