och angrepo Rörek och hans folk i ryggen, och blef striden ej lång, ty snart föllo Rörek och allt hans folk. — Då påböd Ivar, att hela riket skulle lemnas i hans våld; men om några dagar kom Öda med en församlad krigshär ned af landet emot honom, och som han ej ansåg sig manstark nog, reste han åter till Sverge för den gången. Men samma vinter samlade Öda alla sina dyrbarheter, och våren derpå flydde hon och många förnämliga män med henne till konung Radbjart i Gardarike eller Ryssland, och erhöll hans skydd för sig och sin son mot Ivars stora makt. Men konung Ivar lade då under sig hela det rike, som bröderna Helge och Rörek egt, och hade nu underkufvat ganska många länder.
FEMTE KAPITLET.
KONUNG IVARS DÖD.
Någon tid derefter begärde konung Radbjart Öda sig till äkta, och som han var en rik konung, af hvilken både hon och hennes son kunde hafva tröst och försvar, gifte hon sig med honom; dervid rådfrågande endast sin son, men ej sin fader. När Ivar hörde detta, tyckte han konung Radbjart vara mycket förmäten, som hade äktat Öda, utan att begära Ivars lof. Han samlar derföre ur alla sina länder en krigshär så stor, att ingen kunde räkna hans skepp, och styr dermed österut, ämnande härja och bränna konung Radbjarts hela rike. Konung Ivar var nu mycket gammal och åldrad. När han kom öster i Kyrialabotten[1], der Radbjarts rike vidtog, ämnade han landstiga och börja härjandet. Då drömde han en natt, att öster öfver hafvet flög en stor drake, hvars färg var som guld, och gnistor flögo af honom, som ur en smedjeugn, så att det lyste på
- ↑ D. ä. Carelska viken, som nu kallas Finska viken.
