himmelen och alla länder deromkring. Alla foglar, som i Nordlanden voro, följde efter draken. Men på landet uppstod ett tjockt moln med hvasst väder, ljungeld, slagregn och isbark, och så snart draken flög upp på landet, öfverhöljdes både han och foglarna af ovädret, och vardt ett så tjockt mörker, att de ej mer kunde ses; och i detsamma hördes ett stort dån och gny, som gick vester ut öfver alla de riken, Ivar egde. Härvid vaknade Ivar. Han lät kalla till sig sin fosterfader, Horder, och bad honom uttyda drömmen. Horder svarade sig vara så gammal, att han ej mer kunde tyda drömmar. Horder stod på en bergklint vid stranden, men Ivar låg på höfdingsskeppet i sitt tält och hade dragit täckelset undan, medan de taltes vid. Konungen var ängslig och sade: «Kom hit Horder och uttyd drömmen». «Ej går jag dit», svarade Horder, «ej heller behöfs, att jag utlägger din dröm; ty du lär sjelf nogsamt veta, hvad han betyder. Du tänkte att bryta under dig alla riken och besinnade ej, att du en gång måste dö. Nu skall du snart komma till Hels[1] gårdar, och ingen af de dina får riket efter dig». «Kom hit», ropade Ivar, «och säg dina onda spådomar». «Nej», svarade Horder, «här vill jag stå och svara dig». Då frågade Ivar: «Huru var min fader, Haldan Snälle, ansedd bland Asarna i Valhall?» Horder sade: «Han var som Baldur, hvars död alla Gudar greto, och är han dig mycket olik». «Väl talar du», sade Ivar, «kom hit och gör din berättelse». «Här vill jag stå och tala», svarade Horder. Vidare frågade Ivar: «Huru var Rörek bland Asarna?» Horder svarade: «Han var som Hener, den räddaste bland Asarna, men mot dig mycket hämndgirig». — «Huru var Helge Hvasse?» Frågade Ivar vidare. «Han var», svarade Horder, «som Heimdaller, den oförståndigaste bland Asarna, men mot dig mägta vred». «Hur är jag då sjelf ansedd bland Asarna?» frågade ändtligen Ivar. «Du är dem mest förhatlig»,
- ↑ Hel. De dödas Gudinna.
