svarade Horder, «och kallas du Midgårdsormen». Då sade konungen med vredt mod: «Om du bådar min död, så bådar jag dig din egen död tillbaka. Jag känner dig nog, lede jätte! Kom nu och kämpa med Midgårdsormen». Härvid blef konungen så förifrad och vred, att han sprang ur tältet öfver relingen i hafvet. Horder störtade sig äfven från berget dit, och ingendera kom någonsin upp igen.
Efter detta läto höfdingarna blåsa till tings, och då folket var församladt på landet, förkunnades konung Ivars död, och rådgjordes, hvad man skulle göra med denna stora hären. Som de nu ingen sak hade mot konung Radbjart, så beslöts att gifva hären hemlof. Och så snart de fingo god vind, seglade hvar och en hem i sitt land igen.
SJETTE KAPITLET.
KONUNG HARALD HILDETAND.
När Radbjart hörde dessa tidender, gaf han skepp och manskap åt sin stjufson, Harald, som med dem seglade till Seland. Der blef han straxt antagen till konung, och sedan bemäktigade han sig alla de riken, hans morfader Ivar hade egt i Sverge och Dannemark. Harald var blott femton år, då han först blef konung. För denna hans ungdoms skull trodde många slägter, att de skulle kunna återtaga de riken, som Ingjald Illråda och Ivar Vidfamne hade ryckt åt sig. Derföre voro många krig och uppror i början af hans regering. Men han besegrade alla, och hade sådan lycka, att han nyttjade hvarken sköld eller harnesk i strid; hvarföre äfven folket trodde, att hans vänner, af fruktan för de många upproren i hans ungdom, hade gjort ett stort blodoffer och trolleri, hvarigenom intet jern skulle bita på Harald. Dessutom berättades också, att Oden sjelf hade lärt Harald att på ett fördelaktigt sätt ordna sin krigshär,
