Sigurds fiender skulle leta efter att förgöra henne. Han lät alltså förfärdiga sig en ganska stor harpa, uti hvilken han gömde flickbarnet jemte mycket guld och dyrbarheter. Derpå började han vandra upp åt Nordlanden undan Sigurds fiender, bärande alltjemnt harpan med sig. Då han kom till strömmar i ensliga skogslundar, lät han jungfrun någon gång stiga upp ur harpan och två sig; men annars var hon beständigt der innelyckt, och då hon gret ibland, tyckande sig vara ensam och öfvergifven, så slog Heimer på harpan så konsteliga, att jungfrun tystnade och lyddes derpå. Men sjelf trifdes Heimer ingenstädes, och all verlden tycktes honom öde och tom, sedan Sigurd och Brynhilda voro borta.
Efter långa vandringar kom han en qväll till ett torp, som hette Spangarhed, i Norrge. Der bodde blott Åke, en gubbe, med sin käring, Grima. Hon var ensam hemma och frågade «hvem han vore». Han sade «sig vara en stafkarl (tiggare) samt begära härberge öfver natten». Men då han värmde sig vid spisen, såg Grima vid eldskenet en gyllene armring skimra fram undan Heimers slitna kläder, samt något dyrbart broderadt kläde sticka ut ur harpan. Grima jakade då till hans begäran, men sade, «att han svårligen kunde få någon ro i stugan, för hennes och hennes gubbes munkäbbel. Hon bad honom derföre lägga sig ute i en lada», och Heimer gjorde så. — När gubben litet derefter kom hem, berättade Grima hela denna händelse, samt råder gubben «att mörda Heimer i sömnen, de skulle då få rikedomar nog att lefva af utan bekymmer och arbete». Gubben svarade, «att det syntes honom illa gjordt svika sin gäst». Men Grima säger: «Litet är du man för dig och ganska rädd. Dock skall du antingen dräpa honom, eller också tager jag honom till man och vi dräpa dig. Och må du det veta, att han ville locka och tubba mig i qväll före din hemkomst». Häröfver blef gubben Åke mägta uppretad, och gick det alltså, som käringen ville. De smögo till ladan, och
