Den här sidan har korrekturlästs
15


Från sitt husliga tjäll
Mången stormdiger qväll
Rycks han plötsligt ur vännernas famn.
Hans försakan och strid
Fäster ingen sig vid,
Blott att krämarn får skutan i hamn.

Medan blodet är ungt,
Känns ej yrket så tungt,
Men det nalkas en dag, fastän gömd.
Och då brytes hans röst,
Och då kommer hans höst —
Då är lotsen försliten och glömd.

Sjelf jag känner och ser,
Hur mitt lif mer och mer
Mojnar ut, som det stillnande haf.
Ingen känner sin död:
Böljan gaf mig mitt bröd,
Kanske ger hon mig också en graf.