Vad betydde lysning? De hade kärlek. Och människors vrede? Gösta Berling trodde på ödet, ödet hade betvingat dem: mot ödet kan ingen strida.
Om stjärnorna hade varit bröllopsljusen, som hade tänts för hennes bröllop, om Don Juans bjällror hade varit kyrkklockorna, som hade kallat folk att åse hennes vigsel med gamle Dahlberg, så hade hon ändå måst fly med Gösta Berling. Så mäktigt är ödet.
De hade lyckligen kommit förbi prästgården och Munkerud. De hade två fjärdingsväg igen till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. Vägen gick utmed skogsbrynet. Till höger om dem lågo mörka berg, till vänster en lång, vit dal.
Då kom Tankred rusande. Han sprang så, att han tycktes ligga utefter marken. Tjutande av förfäran hoppade han upp i släden och kröp ihop vid Annas fötter.
Don Juan ryckte till och satte av i sken.
»Vargar!» sade Gösta Berling.
De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdesgården. Där fanns minst ett dussin av dem.
Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor.
Gösta svor till, böjde sig framåt och gav Don Juan ett väldigt rapp med piskan.
»Är du rädd?» frågade hon.
»De ämna genskjuta oss där framme, där vägen kröker.»
80
