att vi ha gjort en lusttur i stjärnljuset! Detta går inte.»
De vände, men i nästa ögonblick var släden omvärvd av vargar. Grå gestalter skymtade förbi dem, de vita tänderna blänkte i vida gap, och de glödande ögonen lyste. De tjöto av hunger och blodtörst. De blänkande tänderna voro färdiga att hugga in i mjukt människokött. Vargarna hoppade upp på Don Juan och hängde sig fast i seltyget. Anna satt och undrade om de skulle äta upp dem helt och hållet eller om något skulle bli kvar, så att människor nästa morgon skulle finna söndersargade lemmar på den nedtrampade, blodiga snön.
»Nu gäller det våra liv,» sade hon, böjde sig ned och grep Tankred i nacken.
»Låt vara, det tjänar till intet! Det är inte för hundens skull vargarna äro ute i natt.»
Därmed körde Gösta in på Berga gård, men vargarna jagade honom ända fram till trappan. Han måste värja sig för dem med piskan.
»Anna,» sade han, då de höllo vid trappan, »Gud ville det inte. Håll nu god min, om du är den kvinna jag håller dig för, håll god min!»
Därinne hörde de bjällerklangen och kommo ut.
»Han har henne,» ropade de, »han har henne! Leve Gösta Berling!» Och de nykomna rycktes ur famn i famn.
Det gjordes inte många frågor. Natten var långt framskriden, de resande voro uppskakade av
82
