sin vådliga färd och behövde vila. Det var ju nog, att Anna var kommen.
Allt var gott. Endast Corinne och det gröna resskärpet, mamsell Ulrikas värderade gåva, voro förstörda.
Hela huset sov. Då steg Gösta upp, klädde sig och smög sig ut. Han tog helt obemärkt Don Juan ur stallet, satte honom för släden och ämnade bege sig av. Då kom Anna Stjärnhök ut ur huset.
»Jag hörde dig gå ut» sade hon. »Då steg också jag upp. Jag är färdig att resa med dig.»
Han gick fram till henne och tog hennes hand.
»Förstår du det inte ännu? Det kan inte ske. Gud vill det inte. Hör nu, och försök att förstå! Jag var här på middagen och såg deras jämmer över din trolöshet. Då for jag till Borg för att bringa dig tillbaka till Ferdinand. Men jag har alltid varit en usling och blir aldrig annat. Jag svek honom och behöll dig för egen räkning. Här finns en gammal kvinna, som tror, att jag skall bli en man. Henne svek jag. Och en annan gammal stackare vill frysa och svälta här bara för att få dö bland vänner, men jag stod färdig att låta den elake Sintram ta hennes hem. Du var skön och synden ljuv. Gösta Berling är så lätt att locka. Å, vad jag är för en stackare! — Jag vet hur de älska sitt hem, de därinne, men jag var dock nyss färdig att lämna det till skövling. Jag glömde allt för din
