skull, du var så ljuv i din kärlek. Men nu, Anna, nu sedan jag har sett deras glädje, vill jag inte behålla dig, nej, jag vill det inte. Du är den, som skulle ha gjort mig till människa, men jag får inte behålla dig. O, du min älskade! Han däruppe leker med vår vilja. Nu är det tid, att vi böja oss under den tuktande handen. Säg, att du från denna dag vill ta din börda på dig! Alla de därinne lita på dig. Säg, att du vill stanna hos dem och bli deras stöd och hjälp! Om du älskar mig, om du vill lätta min djupa sorg, lova mig då detta! Min älskade, är ditt hjärta så stort, att det kan besegra sig självt och le därvid?»
Hon mottog med hänförelse försakelsens bud.
»Jag skall göra, som du vill: offra mig och le därvid.»
»Och inte hata mina fattiga vänner?»
Hon log vemodigt.
»Så länge jag älskar dig, skall jag älska dem.»
»Nu först vet jag vilken kvinna du är. Det är tungt att resa ifrån dig.»
»Farväl, Gösta! Far nu med Gud! Min kärlek skall inte locka dig till synd.»
Hon vände sig för att gå in. Han följde henne.
»Skall du snart glömma mig?»
»Res nu, Gösta! Vi äro endast människor.»
Han kastade sig ned på släden, men då kom hon tillbaka.
»Tänker du inte på vargarna?»
»Just på dem tänker jag, men de ha gjort sitt verk. Med mig ha de inte mer att skaffa i natt.»
84
