Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Än en gång sträckte han armarna emot henne, men Don Juan blev otålig och satte av. Han fattade inte tömmarna. Han satt baklänges och såg sig tillbaka. Så lutade han sig mot karmen och grät som en förtvivlad.
»Jag har ägt lyckan och drivit henne ifrån mig. Själv drev jag henne ifrån mig. Varför behöll jag henne inte?»
Ack, Gösta Berling, starkast och svagast ibland människor!
85
