den, regnande från himlen, svävande i luften, har du detta, mästare? Eljest varför tvinga oss att längta efter slika ting?
Grymmaste av människor, blåser du till strids för tjudrad stridshäst? Rutger von Örneclou ligger i sin säng, fängslad av giktplågor. Spara honom de ljuva minnenas kval, mästare! Också han har burit sombrero och brokigt hårnät, också han har ägt sammetsjacka och dolkbesatt gördel. Spara den gamle Örneclou, mästare!
Men Lilliecrona spelar la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou plågas såsom älskaren, då han ser svalan taga vägen till den älskades fjärran boning, såsom hjorten, då han av det ilande drevet jäktas förbi den läskande källan.
Lilliecrona tar för ett ögonblick fiolen från hakan.
»Fänriken, minns fänriken Rosalie von Berger?»
Örneclou svär en dyr ed.
»Hon var lätt som en ljuslåga. Hon glimmade och dansade som diamanten i stråkens spets. Fänriken minns henne nog från teatern i Karlstad. Vi sågo henne, när vi voro unga, minns fänriken?»
Om fänriken mindes! Hon var liten och yr. Sprittande eldig var hon. Hon kunde dansa la cachucha. Hon lärde alla ungherrar i Karlstad att dansa cachucha och knäppa kastanjetter. På landshövdingens bal dansades ett pas de deux av fänriken och fröken von Berger, kostymerade som spanjorer.
Och han hade dansat så, som man dansar
88
