Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Munkerud vackra döttrar och de glada fröknarna på Berga, där är Anna Stjärnhök, tusen gånger vackrare än förr i det blida svårmod, som har kommit över henne alltsedan den natt, då hon jagades av vargarna, där äro ännu många flere, som väl inte ännu äro glömda, men snart skola vara det, och där är även den sköna Marianne Sinclaire.

Hon, den ryktbara, som hade lyst vid kungens hov, glänst i greveslotten, skönhetens drottning, som hade dragit runtom landet och tagit hyllning överallt, hon, som tände kärlekens gnista, var hon visade sig, hon hade värdigats komma på kavaljerernas fest.

Högt strålade den tiden Värmlands ära, buren av många stolta namn. Mycket hade det vackra landets glada barn att yvas över, men då de nämnde sina härliga, så försummade de aldrig att nämna Marianne Sinclaire.

Sagan om hennes segrar fyllde landet.

Man talade om de grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, om de millioner, som hade lagts för hennes fötter, om de krigarsvärd och skaldekransar, vilkas glans hade lockat henne.

Och inte blott skönhet ägde hon. Hon var snillrik och lärd. Tidens bästa män gladdes åt att samtala med henne. Hon författade inte själv, men många av hennes idéer, som hon hade nedlagt i sina diktande vänners själar, levde upp i sång.

I Värmland, i björnlandet, uppehöll hon sig sällan. Hennes liv tillbragtes på ständiga resor.

93