Då han tystnade, trädde Marianne ut på balkongen, klädd i svart sammet och spetsslöja. Hon lutade sig ut över gallerverket och sjöng långsamt och ironiskt:
»Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?»
Men så med ens varmt och livligt:
»Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl.»
Vid dessa ord kastade munken sin förklädnad, och Gösta Berling stod under balkongen i riddardräkt av silke och guld. Han aktade inte den skönas varning, tvärtom klättrade han uppför en av balkongpelarna, svingade sig över balustraden, och såsom patron Julius hade anordnat det, föll han på knä vid den sköna Mariannes fötter.
Huldrikt smålog hon mot honom, i det hon räckte honom sin hand att kyssa, och medan de unga tu betraktade varandra, försjunkna i kärlek, föll ridån.
Och framför henne låg Gösta Berling, med ett ansikte vekt som en skalds och djärvt som en fältherres, med djupa ögon, som glittrade av skälmskhet och snille, som tiggde och trugade. Smidig och kraftfull var han, eldig och intagande.
Medan ridån gick upp och gick ned, stodo
96
