de unga tu alltjämt kvar i samma ställning. Göstas ögon fasthöllo den sköna Marianne, de tiggde, de trugade.
Så upphörde applåderna, ridån höll sig stilla, ingen såg dem.
Då böjde den sköna Marianne sig ned och kysste Gösta Berling. Hon visste inte varför, hon måste. Han sträckte upp armarna kring hennes huvud och höll henne fast. Hon kysste honom gång på gång.
Men det var balkongen, det var månskenet, det var spetsslöjan, riddardräkten, sången, applåderna, som hade all skulden, de stackars unga människorna voro oskyldiga. Inte hade de velat det. Inte hade hon skjutit undan grevekronor, som hade svävat över hennes huvud, och gått förbi millioner, som hade legat för hennes fot, av längtan efter Gösta Berling, inte hade han redan glömt Anna Stjärnhök. Nej, de voro utan skuld, ingen av dem hade velat detta.
Det var den blide Lövenborg, han med tåren i ögat och löjet på läpparna, som den dagen var ridåuppdragare. Förströdd av många sorgens minnen, märkte han föga av denna världens ting och hade aldrig lärt att sköta dem rätt. Då han nu såg, att Gösta och Marianne hade intagit en ny ställning, trodde han, att detta också hörde till tablån, och så började han dra i ridåsnöret.
De unga på balkongen märkte intet, förrän applådåskan åter dundrade emot dem.
