Marianne ryckte till och ville fly, men Gösta höll fast henne, viskande:
»Stå stilla, de tro, att det hör till tablån!»
Han kände hur hennes kropp skalv av en rysning och hur kyssarnas glöd slocknade på hennes läppar.
»Var inte rädd!» viskade han. »Sköna läppar ha rätt att kyssa.»
De måste stå kvar, medan ridån gick upp och gick ned, och varje gång de hundra par ögonen sågo dem, framdundrade lika många händer en stormande applåd.
Ty det är vackert att se två sköna, unga människor ge en framställning av kärlekens lycka. Ingen kunde tro, att dessa kyssar voro annat än teaterbländverk, ingen anade, att señoran skalv av blygsel och riddaren av oro. Ingen kunde tro, att inte alltsammans hörde till tablån.
Äntligen stodo Marianne och Gösta bakom scenen.
Hon strök sig över pannan uppåt hårfästet.
»Jag förstår mig inte själv,» sade hon.
»Fy skam, fröken Marianne!» sade han, grimaserande, och slog ut med händerna. »Kyssa Gösta Berling, fy skam!»
Marianne måste skratta.
»Envar vet ju, att Gösta Berling är oemotståndlig. Mitt fel är inte större än andras.»
Och de kommo i all sämja överens att hålla god min, för att ingen skulle misstänka sanningen.
98
