fram, och alltjämt växte penninghögen framför den väldige Melchior Sinclaire.
Men också framför Gösta samlades både slantar och sedlar, och snart var han den ende, som höll ut i kampen mot den store brukspatronen på Björne. Snart vandrade till och med den stora penninghögen från Melchior Sinclaire över till Gösta Berling.
»Gösta, min gosse!» ropade brukspatronen skrattande, då han hade spelat bort allt, som fanns i plånbok och börs. »Hur skola vi nu bära oss åt? Jag är pank, och jag spelar aldrig med lånta pengar, det har jag lovat mor min.»
Han fann dock på råd. Han spelade bort klockan och bäverpälsen och var just i färd med att sätta ut häst och släde, då Sintram hejdade honom.
»Sätt upp något att vinna på!» rådde honom den elake brukspatronen på Fors. »Sätt upp något, som kan bryta oturen!»
»Vete tusan, vad jag då skall finna på!»
»Spela om ditt rödaste hjärteblod, bror Melchior, spela om dotter din!»
»Det kan brukspatron tryggt våga,» sade Gösta skrattande. »Den vinsten får jag aldrig under tak.»
Den väldige Melchior kunde inte heller göra annat än skratta. Han tålde inte gärna, att Mariannes namn nämndes vid spelborden, men detta var så rasande galet, att han inte kunde bli ond. Spela bort Marianne till Gösta, ja, det kunde han gärna våga.
»Det vill säga,» förklarade han, »att om du
