han kände, att det gick strömmar av eld mellan honom och henne. Ah, Marianne!
Medan Gösta dansade med Marianne, satt Sintram redan i sin släde nere på gården, och bredvid honom stod Melchior Sinclaire.
Den store brukspatronen var otålig över att nödgas vänta på Marianne. Han stampade i snön med stora bottforer och slog ut med armarna, ty det var bistert kallt.
»Du skulle kanske inte ha spelat bort Marianne till Gösta, du Sinclaire,» sade Sintram.
»Hva’ sa’?»
Sintram gjorde i ordning tömmarna och lyfte piskan, innan han svarade:
»Det hörde inte till tablån det där kyssandet.»
Den väldige brukspatronen höjde armen till ett dråpslag, men Sintram var redan borta. Han for, piskade hästen till vild fart utan att våga se sig om, ty Melchior Sinclaire hade en tung hand och ett kort tålamod.
Brukspatronen på Björne gick in i danssalen för att söka sin dotter och såg då hur Gösta och Marianne dansade.
Vild och yr syntes den sista polskan. Somliga par voro bleka, andra blossande röda, dammet låg som rök över salen, vaxljusen glödde, nedbrända i piporna, och mitt i all den spöklika förstörelsen flögo de fram, Gösta och Marianne, kungliga i sin otröttade styrka, utan vank på sin skönhet, lyckliga av att hänge sig åt den härliga rörelsen.
Melchior Sinclaire såg på dem en stund; men
