hon med bara händer hade gripit i, slets det fastfrusna skinnet från handen.
Den store brukspatron Melchior Sinclaire hade rest hem för att stänga Björne portar för sitt enda barn.
Han var rusig av mycket drickande, vild av vrede. Han hatade sin dotter, därför att hon tyckte om Gösta Berling. Nu stängde han in tjänarna i köket och sin hustru i sängkammaren. Med dyra eder lovade han dem, att den, som försökte släppa in Marianne, skulle han slå fördärvad. De visste nog, att han skulle hålla ord.
Så vred hade ännu ingen sett honom. Värre sorg hade aldrig gått över honom. Hade dottern kommit inför hans ögon, så hade han kanske dödat henne.
Smycken av guld, kläder av siden hade han givit henne, fint vett och boklig lärdom hade han låtit inplanta hos henne. Hon hade varit hans stolthet, hans ära. Han hade yvts över henne, som om hon hade burit en krona. Å, hans drottning, hans gudinna, hans firade, sköna, stolta Marianne! Hade han sparat något för henne? Hade han inte hållit sig rent för simpel att vara hennes far? Å, Marianne, Marianne!
Skall han inte hata henne, då hon är förälskad i Gösta Berling och kysser honom? Skall han inte förkasta henne, stänga sin dörr för henne, då hon vill vanära sin höghet med att älska en sådan man? Må hon stanna på Ekeby, må hon löpa till grannarna för att få nattkvarter, må hon sova i snö-
