tystnad för att lyssna efter svar. Men ingen hörde henne, ingen lydde henne, ingen svarade.
Då vrider hon händerna i ångest, men hennes ögon äga inga tårar.
Det långa, mörka huset med sina stängda dörrar och oupplysta fönster låg hemskt orörligt i natten. Vad skulle det nu bli av henne, som var hemlös? Brännmärkt och vanärad var hon, så länge jordens himmel välvde sig över henne. Och hennes far själv tryckte det röda järnet ned i hennes skuldra.
»Far,» ropar hon än en gång, »vad skall det bli av mig? Människorna skola tro allt ont om mig.»
Hon grät och våndades, hennes kropp var stel av köld.
Ve, att dock sådan jämmer kan sänka sig över den, som nyss stod så högt! Att det går så lätt att förflyttas i det djupaste elände! Må vi inte ängslas över livet? Vem seglar i en trygg farkost? Runtom oss svallar sorgen som ett böljande hav, se, vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se, de rusa upp till äntring! O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vitt blicken når, blott en okänd himmel över en ocean av sorg!
Men tyst! Äntligen, äntligen! Där komma lätta steg genom förstugan.
»Är det mor?» frågade Marianne.
»Ja, barnet mitt.»
»Får jag nu komma in?»
»Far vill inte låta dig komma in.»
»Jag har sprungit i drivorna i mina tunna skor ifrån Ekeby och hit. Jag har stått här en
108
