Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

sida. Beerencreutz ställde sig bakpå och tog tömmarna.

»Ta snö och gnid henne, Gösta!» befallde han.

Kölden hade förlamat hennes lemmar, men det vilt upprörda hjärtat klappade ännu. Hon hade inte ens förlorat medvetandet, hon visste allt om kavaljererna, och hur de hade funnit henne, men hon kunde inte röra sig. Så låg hon stel och styv i släden, medan Gösta Berling gned henne med snö och ömsom grät och kysste, och hon erfor ett oändligt begär efter att kunna lyfta bara en hand så mycket, att hon kunde återgälda en smekning.

Hon mindes allt. Hon låg där stel och orörlig och tänkte redigt som aldrig förr. Var hon kär i Gösta Berling? Ja, det var hon. Var det bara ett infall för kvällen? Nej, det hade varat länge, i många år.

Hon jämförde sig med honom och de andra människorna i Värmland. De voro alla omedelbara som barn. Vad lust, som drev dem, följde de. De bara levde det yttre livet, hade aldrig rannsakat djupen i sin själ. Men hon var bliven sådan, som man blir genom att färdas ute ibland människor; hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje. Hon hade längtat efter en passion, som kom och ryckte henne med sig i vild besinningslöshet. Och nu var han kommen, den väldige.

114