Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära.

Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ned, och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam på sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära.

Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ned över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han själv, som talade, men han förstod också, att detta var det högsta på jorden, och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod där och förkunnade Guds ära.

Så länge inspirationens eldtunga lågade över honom, talade han, men då den hade slocknat och taket hade sänkt sig ned över kyrkan, och golvet kommit upp igen långt, långt nedifrån, då böjde han sig ned och grät, ty han tänkte, att livet hade givit honom sin bästa stund, och att den nu var förbi.

Efter gudstjänsten kom visitation och kyrkostämma. Biskopen frågade om församlingen hade några klagomål mot sin präst.

Prästen var inte längre vred och trotsande som före predikan. Nu blygdes han och sänkte huvudet. Å, alla de eländiga brännvinshistorier, som nu skulle komma!


6