Då kavaljererna långt fram på nätterna raglade från dryckesborden fram till fönstren för att se om natten var lugn och stjärnklar, märkte de ofta en mörk skugga, som gled fram över gårdsplanen, och förstodo, att majorskan kom för att se sitt älskade hem, men då skakades kavaljersflygeln av de gamla syndarnas hånskratt, och speglosor flögo genom de öppnade fönstren ned till henne.
I sanning, känslolöshet och övermod började inkräkta de fattiga äventyrarnas hjärtan. Hat hade Sintram inplantat i dem. Inte hade deras själar varit i större fara, om majorskan hade suttit kvar på Ekeby. Flere dö i flykten än under slaget.
Majorskan hyste inte någon alltför stor vrede mot dessa kavaljerer.
Hade makten varit hennes, skulle hon ha tuktat dem med ris liksom okynniga pojkar och därpå skänkt dem sin nåd och huldhet åter.
Men nu fruktade hon för den älskade gården, som var lämnad i kavaljerernas händer att vaktas av dem, såsom vargarna vakta fåren, såsom tranorna vakta vårsäden.
Det finns nog många, som ha lidit av samma sorg. Inte är hon den enda, som har sett förstöringen gå fram över ett älskat hem och känt hur det är, då de väl vårdade gårdarna förfalla. Som ett sårat djur ha de sett barndomshemmet blicka på dem. Många känna sig som missdådare, då de se träden där förtvina under lavar och sandgångarna täckas av grästorvor. De ville kasta sig ned på knä på dessa fält, som fordom yvdes av rika skör-
118
