maren, över kolmilor om vintern, arbetande in i döden, längtande efter den dag, då hon hade fyllt sitt levnadskall.
Och majorskan tänkte, att den gamla hade måst leva så länge för att vara i stånd att lyfta förbannelsen från hennes tillvaro. Inte kunde den mor få dö, som hade nedkallat slikt elände över sitt barn.
Så ville majorskan gå till den gamla, på det att de båda måtte få ro. Hon ville draga upp genom de mörka skogarna längs den långa älven till sitt barndomshem. Förr kunde hon inte finna någon vila. Många voro de, som i de dagarna bjödo henne varma hem och en trogen vänskaps gåvor, men hon stannade ingenstädes. Bister och vred gick hon från gård till gård, ty hon trycktes av förbannelsen.
Hon skulle dra upp till sin mor, men först ville hon sörja för den älskade gården. Hon ville inte gå och lämna den i händerna på lättsinniga slösare, på odugliga dryckeskämpar, på vårdslösa förskingrare av Guds gåvor.
Skulle hon gå för att återkomma och finna sitt arv förhärjat, sina hammare tysta, sina hästar utmärglade, sina tjänare förskingrade?
Ånej, ännu en gång skall hon resa sig i sin kraft och köra bort kavaljererna.
Väl förstod hon, att hennes man med glädje såg, att hennes arv förskingrades. Men hon kände honom nog för att veta, att om hon bara dreve bort hans gräshoppor, skulle han vara för trög att skaffa nya. Vore kavaljererna avlägsnade, då skulle
120
