gult. Där står den första karriolen, som sågs i Värmland, vunnen av Beerencreutz som krigsbyte år 1814. Där stå alla tänkbara slag av enspännare, schäser med gungande fjädrar och skjutskärror, underliga pinoredskap, med stolen vilande på träfjädrar. Där finnas alla de mördande kaffebrännarna och halvanningarna och rapphönorna, som ha besjungits i landsvägarnas tider. Och där finns den långa släden, som rymmer tolv kavaljerer, och den frusne kusin Kristoffers kursläde och Örneclous gamla familjesläde med maläten björnhud och ett avnött vapen på skärmen samt kappslädar, en oändlighet med kappslädar.
Många äro de kavaljerer, som ha levat och dött på Ekeby. Deras namn är glömt på jorden, och de äga ingen plats mer i människors hjärtan, men majorskan har gömt de åkdon, i vilka de ha kommit till gården. Hon har samlat dem alla i den gamla vagnboden.
Och därinne stå de och sova och låta dammet falla tätt, tätt över sig.
Naglar och spikar släppa sitt tag i det murknande trävirket, målningen faller av i långa flingor, stoppningen i kuddar och dynor tränger fram ur hål, som malen har upparbetat.
»Låt oss vila, låt oss falla sönder!» säga de gamla åkdonen. »Vi ha skakat nog länge på vägarna, vi ha sugit i oss nog mycken väta under regnskurarna. Låt oss vila! Längesedan var det vi körde åstad med de unga herrarna till deras första bal, längesedan var det vi foro nymålade och ski-
