Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/156

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

men det är en vådligare gärning att angripa dem i deras bäddar än att föra ut stelbenta hästar och rangliga gamla åkdon. De äro djärva, starka, förfärliga män, härdade i hundra äventyr. Färdiga äro de att försvara sig intill döden, det är ingen lätt sak att mot deras vilja föra dem ur deras bäddar och ned i åkdonen, som skola föra bort dem.

Så låter majorskan sätta eld på en halmstack, som står gården så nära, att lågan måste lysa in till kavaljererna, där de sova.

»Halmstacken är min, hela Ekeby är mitt,» säger hon.

Och då stacken står i ljus låga, ropar hon:

»Väck dem nu!»

Men kavaljererna sova inom väl stängda dörrar. Hela folkhopen därutanför tar till att ropa detta förfärliga, fruktansvärda: »Elden är lös, elden är lös!» Men kavaljererna sova.

Mästersmedens tunga slägga dånar mot ingångsporten, men kavaljererna sova.

En hårt kramad snöboll krossar rutan och flyger in i rummet, studsande mot sängarnas sparlakan, men kavaljererna sova.

De drömma, att en vacker flicka kastar en näsduk mot dem, de drömma om applåder bakom fälld ridå, de drömma om muntra skratt och midnattsfesters dövande larm.

Ett kanonskott vid deras öra, ett hav av iskallt vatten skulle ha behövts för att väcka dem.

De ha bugat, dansat, musicerat, agerat och

130