som beta på de gröna sluttningarna? Vill han, den lycklige, undgå livets vinter?
Ute far yrsnön väsande in mellan furorna, ute stryka varg och räv omkring, vansinniga av hunger. Varför skall björnen ensam få sova? Må han stå upp och känna hur kölden biter, hur tungt det är att vada i djup snö! Må han stå upp!
Han har bäddat in sig så väl. Han liknar sagans sovande prinsessa. Såsom hon väcktes av kärleken, så vill han väckas av våren. Av en solstråle, som silar in genom riset och värmer hans nos, av några droppar från den smältande drivan, som väta igenom pälsen, vill han väckas. Ve den, som stör honom i otid!
Om nu bara någon frågade efter hur skogskonungen vill ordna sin tillvaro! Om inte helt hastigt en svärm hagel komme insusande mellan riset och letade sig in i huden som ilskna myggor!
Han hör plötsligt rop, larm och skott. Han ruskar sömnen ur lederna och vräker undan riset för att se vad det är. Det är arbete att utföra för den gamla slagskämpen. Våren är det inte, som larmar och bullrar utanför idet, inte heller vinden, som kastar omkull granar och river upp yrsnö, men kavaljererna är det, kavaljererna från Ekeby.
Gamla bekanta till skogskonungen. Han mindes nog den natten, då Fuchs och Beerencreutz sutto på lur i en Nygårdsbondes ladugård, där man väntade ett besök av honom. De hade just somnat över sin brännvinsflaska, då han svingade sig in genom torvtaket, men de vaknade, då han
140
