just i rätta ögonblicket. Tror han då, att han står på parad för skogsmajestätet?
Gösta har naturligtvis stått och drömt om den sköna Marianne, som i dessa dagar ligger svårt sjuk på Ekeby, förkyld efter den natten, då hon sov i drivan.
Han tänker på henne, som, också hon, är ett offer för den hatets förbannelse, som vilar över jorden, och han ryser över sig själv, som har gått ut för att förfölja och döda.
Och där kommer den stora björnen rätt emot honom, blind på ena ögat av ett hugg med en kavaljers kniv, halt på ena benet av en kula från en kavaljers bössa, vresig och ruggig, ensam, alltsedan de ha dödat hans hustru och bortfört hans barn. Och Gösta ser honom sådan han är: ett fattigt, förföljt djur, som han inte vill beröva livet, det sista han har kvar, sedan människorna ha tagit ifrån honom allt annat.
»Må han döda mig,» tänker Gösta, »men jag skjuter inte.»
Och medan björnen bryter fram emot honom, står han stilla alldeles som på parad, och då skogskonungen står rätt framför honom, skyldrar han gevär och tar ett steg åt sidan.
Då fortsätter björnen sin väg, väl vetande, att han inte har någon tid att förspilla, bryter in i skogen, banar sig väg genom manshöga drivor, rullar utför branta sluttningar och flyr oåterkalleligt, under det att alla de, som ha stått med spänd
142
