Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Så kommer en torsdagskväll, då månen just är två finger bred och dröjer ovan horisonten ett par timmar efter sedan solen har sjunkit, då lagar sig major Fuchs bort från Ekeby utan att tala om vart han ämnar sig. Han har eldstål och kulform i jaktväskan och bössan på ryggen och går upp mot Bro kyrka för att se vad lyckan kan vilja göra för en ärlig man.

Kyrkan ligger på östra stranden av det smala sundet mellan övre och nedre Löven, och major Fuchs måste gå över Sundsbron för att komma dit. Alltså går han ned mot denna i tunga tankar utan att se upp mot Broby backar, där husen skarpt avteckna sig mot den klara aftonhimlen, eller mot Gurlita klätt, som höjer sin runda hjässa upp i aftonglansen, han ser bara mot marken och grubblar över hur han skall få fatt i kyrknyckeln, utan att någon vet om det.

Då han kommer ned på bron, får han höra någon skrika så förtvivlat, att han måste lyfta upp ögonen.

På den tiden var den lille tysken Faber organist i Bro. Han var en spenslig karl, klen både i vikt och värde. Och klockare var Jan Larsson, en duktig bonde, men fattig, ty Brobyprästen hade lurat av honom hans fädernearv, hela femhundra riksdaler.

Klockaren ville gifta sig med organistens syster, den lilla fina jungfru Faber, men organisten ville inte låta honom få henne, och därför voro de två inte vänner. Denna kväll har klockaren mött orga-

10.145