joren med hem för att äta fläskkorv och dricka mumma.
Majoren följer honom, ty han tänker, att organisten visst måtte ha en kyrknyckel därhemma, och så gå de uppför kullen, där Bro kyrka ligger, med prostgård, klockargård och organistboställe runtom sig.
»Ursäkta, ursäkta!» säger den lille Faber, då han och majoren träda in i hans hem. »Här är inte riktigt fint inne i dag. Vi ha haft stök för oss, min syster och jag. Vi ha slaktat en hane.»
»Det var tusan!» utropar majoren.
Den lilla fina jungfru Faber kommer strax därpå in med mumma i stora lermuggar. Nu vet envar, att majoren inte såg kvinnor med blida blickar, men på den lilla jungfru Faber måste han ändå skåda med välbehag, där hon kom så nätt i stycke och mössa. Det ljusa håret låg så slätstruket kring pannan, den hemvävda klänningen var så nätt och så bländande ren, hennes små händer voro så beställsamma och ivriga, och hennes lilla ansikte så rosigt och runt, att han inte kunde låta bli att tänka, att om han hade sett ett sådant litet kvinnfolk för tjugufem år sedan, så hade han nog måst åstad och fria.
Så nätt och rödrosig och behändig hon är, äro hennes ögon alldeles förgråtna. Det är just detta, som inger honom så milda tankar om henne.
Medan männen äta och dricka, har hon sin gång ut och in i rummet. En gång kommer hon fram till sin bror, niger och säger:
