»Hur befaller min bror, att vi skola ställa korna i skjulet?»
»Ställ tolv till vänster och elva till höger, så stångas de inte!» säger den lille Faber.
»Det var tusan, har Faber så många kor?» utbrister majoren.
Men med den saken var det så, att organisten bara hade två kor, men han kallade den ena elva och den andra tolv, för att det skulle låta stort, när han talade om dem.
Och så får majoren veta, att Fabers ladugård håller på att byggas om, så att korna gå ute om dagen och om natten stå i vedskjulet.
Den lilla jungfru Faber har sin gång ut och in i kammaren; åter kommer hon fram till sin bror, niger för honom och säger, att timmermannen hade frågat hur hög ladugården borde göras.
»Märk efter kon, säger då organist Faber, »märk efter kon!»
Det tycker major Fuchs är bra svarat.
Rätt som det är, börjar majoren fråga organisten varför hans systers ögon äro så röda, och då får han veta, att hon gråter, därför att han inte har velat tillåta henne att gifta sig med den fattiga klockaren, gäldbunden och arvlös som han är.
Av allt detta kommer major Fuchs att försjunka i allt djupare och djupare tankar. Han tömmer kanna på kanna och äter korv på korv, utan att han märker det. Den lille Faber måste hisna för en sådan aptit och törst, men ju mer majoren
148
