äter och dricker, dess klarare blir han i hjärnan och beslutsammare i hågen.
Dess fastare blir också hans beslut att göra något för den lilla jungfru Faber.
Han har emellertid hållit sina ögon på den stora nyckeln med det krusiga axet, som hänger på en knapp vid dörren, och inte förr inträffar det, att den lille Faber, som har måst hålla majoren sällskap vid dryckeskannan, lägger huvudet mot bordet och snarkar, än major Fuchs får fatt i nyckeln, sätter på sig mössan och skyndar bort.
En minut senare famlar han sig uppför torntrapporna, lyst av sin lilla hornlykta, och kommer så äntligen upp i klockrummet, där klockorna öppna sina vida svalg över honom. Däruppe skrapar han först med en fil av litet klockmalm och skall just till att ta fram kulform och fyrfat ur jaktväskan, då han märker, att han saknar det allra viktigaste: han har inte fått något silver med sig. Om det skall bli någon kraft i kulan, måste den ju stöpas där i tornet. Nu är allt i ordning: torsdagskväll är det och nymåne, och ingen har en aning om att han är där, och nu kan han ingenting göra! Han sänder i nattens tystnad upp en ed med sådan kläm i sig, att det sjunger i klockorna.
Strax därpå hör han ett svagt buller nedifrån kyrkan och tror sig märka steg i trappan. Ja, sannerligen så är det, tunga steg komma uppför trappan.
Major Fuchs, som står däruppe och svär, så
