Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen.
Folk kommer strax efteråt utrusande ur alla närliggande gårdar och undrar vad som står på, ty aldrig hade ett skott skrällt värre och väckt flera sovande ekon än detta, och klockaren blir mycket prisad, ty björnen hade varit en riktig landsplåga.
Den lille Faber kommer också ut, men nu blir major Fuchs grymt bedragen. Där står klockaren höljd av ära, och till på köpet har han frälst Fabers kor, men den lilla organisten är varken rörd eller tacksam. Han öppnar inte sina armar för honom och hälsar honom inte som svåger och hjälte.
Majoren står och rynkar sina ögonbryn och stampar med foten i vrede över en sådan uselhet. Han vill tala och förklara för den snikna, trånghjärtade lilla karlen vilken bragd detta är, men då börjar han stamma, så att han inte kan få fram ett ord. Och allt ondare och ondare blir han vid tanken på att han till ingen nytta har försakat äran av att fälla den stora björnen.
Å, det är honom platt omöjligt att fatta, att
152
