elden flammade, forsen härjade, vilddjuren ströko hungriga kring gårdarna. Under de åttafotade hästarnas hovar trampades all stilla lycka till stoft. Varhelst jakten brusade förbi, där lågade männens hjärtan upp i vildhet, och kvinnorna måste i blek förfäran fly från sina hem.
Och vi unga sutto undrande, tysta, hemska till mods och dock lycksaliga. »Sådana människor!» tänkte vi. »Vi skola aldrig se deras likar.»
»Tänkte aldrig den tidens människor på vad de gjorde?» frågade vi.
»Visst tänkte de, barn,» svarade de gamla.
»Men inte, som vi tänka,» envisades vi.
Och så förstodo inte de gamla vad vi menade.
Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter därinne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: »Se, det är trasor, bara trasor.»
Det fanns väl ändå en av den tidens människor,
156
