som hade upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande, letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och tankens kraft genom att hånle utan återvändo.
Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.
Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla eller sympati.
Men var hade han då varit, den bleka väktaren vid handlingarnas källa, den natten, då hon hade lärt sig känna livets fullhet? Var var han, då hon, den kloka Marianne, kysste Gösta Berling inför hundra par ögon, och då hon i vredesmod kastade sig ned i snödrivan för att dö? Då voro isögonen förblindade, då var hånlöjet förlamat, ty passionen hade stormat fram genom hennes själ. Bruset av äventyrens vilda jakt hade dånat i hennes
