Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/188

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Medan sjukdomens välde varade, hade hon haft bara en redig tanke: hon hade sörjt för att hennes sjukdom inte skulle bli känd. Hon ville inte se sina föräldrar, hon ville inte försoning med sin far, och hon visste, att han skulle ångra sig, om han finge veta hur sjuk hon var. Därför befallde hon, att hennes föräldrar och alla människor för övrigt skulle få veta, att den besvärande ögonsjukdom, som alltid överföll henne, när hon besökte hembygden, tvang henne att sitta inne bakom fällda gardiner. Hon förbjöd sin sköterska att tala om hur sjuk hon var, hon förbjöd kavaljererna att hämta läkare från Karlstad. Hon hade visserligen smittkopporna, men bara helt lindrigt; i husapoteket på Ekeby funnos läkemedel nog att rädda hennes liv.

Hon tänkte aldrig på att dö, hon låg blott och väntade på en hälsans dag för att få fara till prästen med Gösta och taga ut lysning.

Men nu voro sjukdomen och febern borta. Hon var åter kall och klok. Det var henne, som om hon ensam vore klok i denna värld av dårar. Hon varken hatade eller älskade. Hon förstod sin far; hon förstod dem alla. Den, som förstår, hatar inte.

Hon hade fått veta, att Melchior Sinclaire ämnade ställa till auktion på Björne och förstöra alla sina ägodelar, så att hon inte måtte få något arv efter honom. Man sade, att han skulle göra förödelsen så grundlig som möjligt: först skulle han sälja möbler och husgeråd, så boskap och redskap


160