Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/193

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ned som i en våg. Bort med dem! Marianne hade sovit på dem.

Han kastade förgrymmade blickar på de gamla välkända möblerna. Fanns där en stol, som hon inte någon gång hade suttit på, eller en soffa, som hon inte hade begagnat, eller en tavla, som hon inte betraktat, en ljuskrona, som inte hade lyst henne, en spegel, som inte hade återgivit hennes drag? Dystert knöt han näven mot denna värld av minnen. Gärna hade han rusat på dem med svängd klubba och krossat allt i små smulor och spillror.

Dock förekom det honom som en ännu dråpligare hämnd att göra auktion på allt detta. Bort till främmande skulle det! Bort för att smutsas i torparstugor, för att förfalla under likgiltiga främlingars vård. Kände han dem inte, de kantstötta auktionsmöblerna i bondstugorna, fallna i vanära liksom hans sköna dotter? Bort med dem! Må de stå med uppriven stoppning och avnött förgyllning, med bräckta ben och fläckade skivor och längta efter sitt forna hem! Bort med dem åt himlens alla hörn, så att intet öga kan finna dem, ingen hand samla dem!

Då auktionen började, hade han fyllt halva salen med ett otroligt virrvarr av uppstaplat husgeråd.

Tvärsöver rummet hade han ställt en lång disk. Bakom den stod auktionsförrättaren och gjorde utropen, där sutto skrivarna och antecknade, och där hade Melchior Sinclaire en brännvinsankare stående. I rummets andra hälft, i för-

163