Längre kunde hon inte komma undan, och han hade nöjt sig med att se henne där, nedhukad bakom trappstegen, väntande hårda slag, kanske döden. Han lät henne vara kvar därinne, men dörren läste han, och nyckeln stoppade han i sin ficka. Så kunde hon sitta där, medan auktionen varade. Svälta behövde hon inte, och hans öra hade ro för hennes jämmer.
Där satt hon ännu fången i sitt eget skafferi, då Gösta kom gående framåt korridoren mellan köket och salen. Där såg han fru Gustavas ansikte i ett litet fönster, som satt högst upp på väggen. Hon stod uppkliven på trappstegen och stirrade ut ur sitt fängelse.
»Vad gör tant Gustava däruppe?» frågade Gösta.
»Han har stängt in mig,» viskade hon.
»Brukspatron?»
»Ja, jag tänkte han skulle rent slå ihjäl mig. Men hör du, Gösta, ta nyckeln till salsdörren och gå in i köket och läs upp skafferidörren med den, så jag kommer ut! Den nyckeln går hit.»
Gösta lydde, och om ett par minuter stod den lilla kvinnan ute i köket, som var alldeles folktomt.
»Tant skulle ha låtit en av pigorna öppna med salsnyckeln,» sade Gösta.
»Tror du jag vill lära dem det knepet? Då skulle jag aldrig få ha någonting i fred i skafferiet mer. Och för resten tog jag mig för att städa på de översta hyllorna. Det behövdes minsann.
