kommit igen. Han har gått här och väntat och väntat. Han har gått upp och ner i allén hela dagarna och väntat på henne. Han längtar sig väl galen; men jag törs ingenting säga, jag.»
»Marianne tror, att han är ond på henne.»
»Det tror hon inte, du. Hon känner honom nog; men hon är stolt och vill inte ta första steget. De äro stela och hårda båda två, och på dem går det ingen nöd. Det är jag, som får sitta emellan.»
»Tant vet väl, att Marianne skall gifta sig med mig?»
»Ack, du Gösta, det gör hon aldrig. Hon säger det bara för att reta honom. Hon är för bortskämd för att gifta sig med en fattig man och för stolt också. Far du hem och säg henne, att om hon inte kommer snart, så går allt hennes arv till spillo! Å, han vräker väl bort allt utan att få något för det.»
Gösta blev rent av ond på henne. Där satt hon på ett köksbord och hade inte hjärta för något annat än sina speglar och sitt porslin.
»Tant borde skämmas!» for han ut. »Där kastar ni ut er dotter i snödrivan, och så tror ni, att det är bara elakhet av henne att inte komma tillbaka. Och ni tror, att hon inte är bättre, än att hon överger den hon tycker om, bara för att hon annars skulle bli arvlös!»
»Kära Gösta, bli nu inte ond, du också! Jag vet ju inte vad jag pratar. Jag försökte allt att öppna för Marianne, men han tog mig och drog
