Folket i auktionsrummet såg henne komma fram till honom och ivrigt viska något i hans öra. De sågo hur hans ansikte blev ändå rödare, och hans hand, som vilade på kranen, vred den runt, så att brännvinet strömmade utåt golvet.
Det föreföll alla, som om fru Gustava hade kommit med så viktiga nyheter, att auktionen strax måste sluta. Auktionistens klubba slog inte, skrivarnas pennor stannade, inga nya bud hördes.
Melchior Sinclaire for upp ur sina tankar.
»Nå,» ropade han, »blir det något av?»
Och auktionen var i full gång på nytt.
Gösta satt kvar i köket, och fru Gustava kom gråtande ut till honom.
»Det halp inte,» sade hon. »jag tänkte han skulle sluta, då han fick höra, att Marianne hade varit sjuk; men han låter dem fortsätta. Han vill nog; men nu skäms han.»
Gösta ryckte på axlarna och bjöd henne utan vidare farväl.
I förstugan mötte han Sintram.
»Tusan så rolig tillställning!» utbrast Sintram och gnuggade händerna. »Du är en mästare, du, Gösta. Kors, vad du har kunnat ställa till!»
»Roligare blir det om en stund,» viskade Gösta. »Brobyprästen är här med släden full av pengar. Man säger, att han vill köpa hela Björne och betala kontant. Då vill jag just se den store brukspatronen, farbror Sintram.»
Sintram drog huvudet ned mellan axlarna och skrattade invärtes en lång stund. Men så bar det
