av med honom in i auktionsrummet och ända bort till Melchior Sinclaire.
»Ska du ha en sup, Sintram, så får du djävlar anacka göra ett bud först.»
Sintram kom ända fram till honom.
»Bror har tur nu som alltid,» sade han. »Här har kommit en storkarl till gården med släden full av pengar. Han köper Björne och alla både yttre och inre inventarier. Han har talat vid en hel mängd att ropa in åt honom. Han vill visst inte visa sig än så länge.»
»Bror kan väl säga vem han är, så får jag väl bjuda på supen för besväret.»
Sintram tog supen och gick två steg baklänges, innan han svarade:
»Det lär vara Brobyprästen, bror Melchior.»
Melchior Sinclaire hade många bättre vänner än Brobyprästen. Det hade varit en årslång fejd mellan dem. Det gick sägner om hur den store brukspatronen hade legat på lur i mörka nätter på vägar, där prästen skulle fram, och hur han hade givit honom månget ärligt kok stryk, den lismaren och bondplågaren.
Väl hade Sintram dragit sig ett par steg tillbaka, dock undkom han inte alldeles den store mannens vrede. Ett brännvinsglas fick han mellan ögonen och hela brännvinsankaren på fötterna. Men så följde ock en scen, som för långa tider gav hans hjärta glädje.
»Vill Brobyprästen ha min gård?» röt patron Sinclaire. »Står ni här och ropar in mina saker åt
170
